Jag vet inte längre..

Jag har inte varit här och skrivit på jag vet inte hur länge. Jag är inte ens säker på att jag kommer lägga ut det här inlägget, eller ens fortsätta om jag gör det.

Jag tror ju inte nån är intresserad av att skriva, men jag tänker att jag kanske mår bättre av det. Min terapibok används inte så mycket som den borde, så varför inte skriva här istället. Det kanske fungerar bättre.

Jag sökte hjälp till slut, för nu två år sen, jag fick träffa en läkare på vårdcentralen, det hjälpte en stund, när vi trodde vi hittat en bra medicin. Men det var inte rätt, jag föll tillbaka och blev sjukskriven igen ett år senare, vi testa ngt nytt som funka i kanske 1 månad innan nästa sjukskrivning.

Mamma följde nu med och träffa läkaren, han kom in, "vi har inte kunnat hjälpa dig ett skit" var vad han sa, han uttryckte sig verkligen så. Det kändes inte alls bra, inte någonstans, vad som kändes lite bättre var när han ville skicka mig vidare till psykiatrin. Jag tänkte att nu kommer det bli bra, de kommer säkert kunna göra så mycket mer för mig än vad vårdcentralen kan. O ja, det va sant, det kan de, men det tar tid, 6 månader på heltidssjukskrivning, sen deltid sakta sakta ökar vi.

Men sakta sakta kan tydligen vara för snabbt det oxå, för nu blev det bakslag igen...

Jag vet att det kommer bli bättre! Nån dag. Men det hjälper ju inte nu, ibland känner jag för att bara ge upp, jag vet inte hur mycket mer jag verkligen orkar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Löken

Hon var trött, hon ville inte göra mat, hon ville inte skära löken. De började bråka, om vad det vet hon inte än idag. Han gick in i duschen och hon var förbannad än, han var arg han med. Men löken det skar hon, bara för hon var arg. Man ska inte hantera knivar när man är upprörd, hon slant och skar sig ordentligt i fingret. Inte illa nog för att sy, men tejpa gjorde hon senare. Hon blödde i massor och fick panik, skrek högt och grät, men han kom aldrig, han ropade inte ens för att fråga vad som var fel. Deras inneboende kom springandes från sitt rum för att hjälpa henne, hon hjälpte henne tvätta och lägga om. Han kom ut senare, såg blodet, såg att hon var skadad, men enda kommentaren var "jaha, jag trodde du skrek för du var arg."

Läs mer

Ibland

Ibland så orkar man bara inte. Hur man än försöker att hålla humöret upp. Långa möten men många människor är jobbigt, när man ska prata så är det värre. Jag gör det, för att jag behöver det, för att jag inte kommer må bättre av att undvika min demoner. Men för många demoner på en dag fungerar inte. Irritation från andra fungerar inte. Det kan jag inte ta. Stress smittar.. Det måste få ta tid. Kan man inte acceptera det, så kommer det inte att fungera alls.

Läs mer

Duschen

Hon, hans flickvän, följde med honom på hans träning, han ville inte gå om hon skulle vara hemma hos honom ensam. Men hon tyckte det va dumt att inte gå om han redan hade betalt för lektionerna. Så de åkte dit. Hans syster tränade samma kampsport på samma lektioner men hon valde att inte vara med p.g.a. mensvärk. Istället så satt hans syster med hans flickvän och pratade, skrattade och lärde känna varandra medan de tittade på träningen. Träningen gick inte bra för honom och han var sur, både på träningen och efter. Efter träningen när de var hemma i hans familjehus igen så var han arg, och inte lite arg heller. Hon delade chips med hans syster och då blev det värre. Hon gick för att duscha och innan hon hann stänga dörren hade han också trängt sig in där. Hans familj brydde sig inte, de var ju ett par, de kunde duscha ihop. Men han var fortfarande så arg, Hon var uppträngd mot väggen av honom, han var arg, skrek på henne att hon inte skulle vara kompis med ...

Läs mer

NeasEverything

Leta i den här bloggen